Vår son pratar inte. Vilket är en utmaning såklart. Han är snart fyra.
Men, han har börjat försöka – och han är så duktig! Som många andra barn med autism kommunicerar han mest när han vill ha saker, d.v.s en kommunikation som går ut på att begära något och inte i syfte att vara ”social”.
Det senaste året har det hänt mycket. Han kan säga ”gå” när han vill att något ska hända. Han säger ”bi” när han vill ha chips och ”bubbo” för bubblor.
Jag har gått från att försöka acceptera att han aldrig ska prata till att plötsligt bli ganska hoppfull om framtiden. – En hoppfullhet jag verkligen behöver just nu, men den är också väldigt skör.
Säg inte som det är, säg vad jag vill höra – så att jag orkar fortsätta
Att vara hoppfull är också att vara sårbar. Vi är precis i startgroparna med att börja med PECS. En metod jag ser både för- och nackdelar med. Men tänker att vi i alla fall behöver försöka.
Och du vet, när man sitter där med logopeden som precis förklarat hur PECS fungerar och man har tusen tankar i huvudet, och man kanske ställer en fråga i stil med:
– När fasar man ut PECS? Kommer han sitta med de där bilderna när han är 45?
Då vill man INTE höra:
– Jo, så kan det bli.
Fast det är precis vad man får höra. För logopeden försöker kanske vara ärlig och rationell. För logopeden tänker kanske att varför skulle det inte kunna bli så?
Men själv sitter man där med sin sköra hoppfullhet och försöker hålla tårarna tillbaka. Och undrar lite varför man inte kan få höra några vita lögner ibland.
Vita lögner jag behöver höra för att orka fortsätta. Liksom.
mvh
Trött/Ledsen mamma
